...så heter låten jag lyssnar på nu för den som ville veta.

Jag har varit väldigt dålig på att uppdatera nu tycker jag. Jag har haft fullt upp med uppsättningen som klassen håller på med nu så jag är helt slut då jag kommer hem. Förra veckan jobbade jag över på skolan i stort sett varje dag, man skulle fixa med mask, kostym, skriva manus sammanfattningen, repetera mm. Sedan i Lördags hade vi premiär, som ni kanske redan visste. men jag har inte lagt ner någon energi på att skriva hur det gick så jag berättar lite fint nu tänkte jag.
Mamma, Pappa och Madde kom ner och hälsade på mig. Mamma och pappa bodde på vandrarhem medan Madde sov hos mig. Det var trevligt, fast jag tycker lite synd om dom också. Speciellt Madde. Jag har ju haft så fullt upp så jag har knappt haft tid att träffa dem, och när jag kommer hem så slocknar jag nästan direkt. Premiären gick i alla fall bra, dagen efter funkade. Vi levererade inte lika bra, det brukar vara så direkt efter premiären. Jag gorde så gott jag kunde men jag vet inte om allas energi var på topp.

I alla fall, det var då, nu är det nu. Jag kan berätta lite om min händelserika dag och planerna för morgondagen.
Vi fick börja en halv timme tidigare idag, så det var bara att pallra sig iväg till A7 runt 8-tiden. Vi hade ett kort produktionsmöte innan vi satte igång med att förbereda oss med kostym, mask, och lägga sin rekvisita på rätt ställe. Vi hade lite uppvärmning också för att få upp energin.
Det var lite nervöst inför dagens föreställning för alla. Vi skulle ha en extra svår publik idag så det gällde att verkligen ge gärnet. Nämligen IV-elever. Men efter all bra kritik vi fått så kände vi oss rätt säkra ändå.
Medan vi spelade så kände vi alla att det gick hur bra som hellst. Alla satte sina mono/dialoger perfekt utan att snubbla på orgen utan att komma av sig. I slutet av föreställningen får vi chansen att studera publiken. I Nkosis tal ska vi stå och titta rakt på publiken medan vi säger våran del, och sedan fortsätta kolla medan näta skådespelare kommer in på scenen och forstätter med monologen. Jag är en av de första som kommer in så jag har lång tid att studera publikensreaktioner på det som händer.
vissa satt och var helt inne i pjäsen, medan andra viskade lite smått till varandra för att sedan genast vända sig tillbakamot scenen och bli uppslukad av föreställningen.
Men oavsett vad dom satt och fipplade med så hade dom någonting gemensamt. Tårfyllda ögon.