...Men först nu innan jag berättar om dagens föreställningar så ska jag länka till radion och tidningen som vi var med i med föreställningen vår.

Klicka här för radion
Klicka här för tidningen

Nu ni ska jag äntligen ta mig tid att berätta det otroligt fina som hände idag.
På dagens första föreställning satt det några invandrare med i publiken. Dom var bland de som blev extra tårögda av pjäsen. När vi satt i matsalen och åt lunch så kom en av killarnaq fram till oss och sa att han tyckte om våran föreställning och att han hade några frågor. Han pratade på engelska för att han inte var så bra på svenska än.
Han satte sig med oss och frågade bland annathur vi kom upp med idén om den här pjäsen. Han tyckte om den jhätte mycket och han sa till oss "It woke up my own memories, and i did'nt know if i would run out and cry or if i would stay and keep watch." Han stannade i alla fall hela föreställningen för dom som undrade. Under applodtacket satt han på sin stol helt paralyserad, han satt bara och kollade. Man blev så rörd. En till fråga som han ställde var jätte svår att svara på, i alla fall på engelska.
"What do you think when you see an african guy, like me, walk through school?" Vi visste inte vad man skulle svara. Vi sa att vi inte tänker så mycket på det, som om det skulle vara vem som hellst. Det är klart att man kan undra om deras bakgrund, var de kommer ifrån, och vad de har för historia. Men att vi absolut inte har några fördomar.
Han berättade för oss att han hade svårt med svenskan, att det var därför som han valde att prata engelska, så jag frågade om han förstod pjäsen. Det gjorde han. Han förstod varenda scen, och dem var gripande.
När han hade lämnat bordet för att gå till sin lektion som strax skulle börja så kom nästa kille fram till oss. Han ansträngde sig verkligen för att få fram "Tack. Ni var jätte bra. Det var jätte bra." Vi blev så otroligt glada, sånt här är helt underbart. När man verkligen lyckas beröra folk, och att de faktiskt vågar komma fram och prata med oss.

Jag blev lycklig.