♥

Idag blir det filminspelning. Jag ska vara borta på A7 kvart över 11, då vi ska plocka fram alla grejer, sminka, rigga och spela in. Jag har tagit på mig kläder som det inte gör så mycket om dom blir förstörda, eftersom att jag kommer bli mördad. nu ska jag inte spoila mer.

...Så kan jag visa upp lite mer skor som jag vill ha. Det var ett tag sedan jag laddade upp några nya sneakers så nu kommer det. ready?

...Men först nu innan jag berättar om dagens föreställningar så ska jag länka till radion och tidningen som vi var med i med föreställningen vår.

Klicka här för radion
Klicka här för tidningen

Nu ni ska jag äntligen ta mig tid att berätta det otroligt fina som hände idag.
På dagens första föreställning satt det några invandrare med i publiken. Dom var bland de som blev extra tårögda av pjäsen. När vi satt i matsalen och åt lunch så kom en av killarnaq fram till oss och sa att han tyckte om våran föreställning och att han hade några frågor. Han pratade på engelska för att han inte var så bra på svenska än.
Han satte sig med oss och frågade bland annathur vi kom upp med idén om den här pjäsen. Han tyckte om den jhätte mycket och han sa till oss "It woke up my own memories, and i did'nt know if i would run out and cry or if i would stay and keep watch." Han stannade i alla fall hela föreställningen för dom som undrade. Under applodtacket satt han på sin stol helt paralyserad, han satt bara och kollade. Man blev så rörd. En till fråga som han ställde var jätte svår att svara på, i alla fall på engelska.
"What do you think when you see an african guy, like me, walk through school?" Vi visste inte vad man skulle svara. Vi sa att vi inte tänker så mycket på det, som om det skulle vara vem som hellst. Det är klart att man kan undra om deras bakgrund, var de kommer ifrån, och vad de har för historia. Men att vi absolut inte har några fördomar.
Han berättade för oss att han hade svårt med svenskan, att det var därför som han valde att prata engelska, så jag frågade om han förstod pjäsen. Det gjorde han. Han förstod varenda scen, och dem var gripande.
När han hade lämnat bordet för att gå till sin lektion som strax skulle börja så kom nästa kille fram till oss. Han ansträngde sig verkligen för att få fram "Tack. Ni var jätte bra. Det var jätte bra." Vi blev så otroligt glada, sånt här är helt underbart. När man verkligen lyckas beröra folk, och att de faktiskt vågar komma fram och prata med oss.

Jag blev lycklig.

"...Om det här är framtidens skådespelare så kan man inte vara annat än glad."
Så lät det idag när Anna jenkert, skådespelerska, pratade med oss efter dagens föreställning. Det var så fint. hon pratade med oss länge om hur rörd hon blev och hur bra vi spelade.
Vi hade ochså en väldigt fin publik! ...I alla fall första av dagens föreställningar. Vi spelade för utvecklingsstörda, och man blev så rörd av deras reaktioner på slutet av föreställningen. De var tårögda och vid applåd tacket så jublade dom och gav oss stående ovationer. Efter föreställningen kom de fram till oss och bärettade vad de tyckte om föreställningen, och de fotade oss. två av dem ställde sig till och med tillsammans med oss medan deras lärare fotade dem. Det var fint.

Idag kom även radion och tidningen. Innan föreställningen blev jag, Emma, Fannie och frej intervjuad i radion. Det kommer troligtvis att sändas imorgon på sveriges radio gotland mellan 15:00-15:30. hon spelade även in hela föreställningen.
Journalisten från gotlands tidning stannade och kollade på hela föreställningen och fotade den även. Niklas hade förberett oss på att dom från tidningen aldrig stannar hela föreställningarna, speciellt inte på ettornas. Han sa det att journalisten troligtvis skulle gå efter 10 minuter...Men en av de från rädda barnen som sett föreställningen hade ringt till honom och sagt åt han att han absolut måste de den här pjäsen. Och så blev det. Jornalisten satt kvar ända till slutet.

...så heter låten jag lyssnar på nu för den som ville veta.

Jag har varit väldigt dålig på att uppdatera nu tycker jag. Jag har haft fullt upp med uppsättningen som klassen håller på med nu så jag är helt slut då jag kommer hem. Förra veckan jobbade jag över på skolan i stort sett varje dag, man skulle fixa med mask, kostym, skriva manus sammanfattningen, repetera mm. Sedan i Lördags hade vi premiär, som ni kanske redan visste. men jag har inte lagt ner någon energi på att skriva hur det gick så jag berättar lite fint nu tänkte jag.
Mamma, Pappa och Madde kom ner och hälsade på mig. Mamma och pappa bodde på vandrarhem medan Madde sov hos mig. Det var trevligt, fast jag tycker lite synd om dom också. Speciellt Madde. Jag har ju haft så fullt upp så jag har knappt haft tid att träffa dem, och när jag kommer hem så slocknar jag nästan direkt. Premiären gick i alla fall bra, dagen efter funkade. Vi levererade inte lika bra, det brukar vara så direkt efter premiären. Jag gorde så gott jag kunde men jag vet inte om allas energi var på topp.

I alla fall, det var då, nu är det nu. Jag kan berätta lite om min händelserika dag och planerna för morgondagen.
Vi fick börja en halv timme tidigare idag, så det var bara att pallra sig iväg till A7 runt 8-tiden. Vi hade ett kort produktionsmöte innan vi satte igång med att förbereda oss med kostym, mask, och lägga sin rekvisita på rätt ställe. Vi hade lite uppvärmning också för att få upp energin.
Det var lite nervöst inför dagens föreställning för alla. Vi skulle ha en extra svår publik idag så det gällde att verkligen ge gärnet. Nämligen IV-elever. Men efter all bra kritik vi fått så kände vi oss rätt säkra ändå.
Medan vi spelade så kände vi alla att det gick hur bra som hellst. Alla satte sina mono/dialoger perfekt utan att snubbla på orgen utan att komma av sig. I slutet av föreställningen får vi chansen att studera publiken. I Nkosis tal ska vi stå och titta rakt på publiken medan vi säger våran del, och sedan fortsätta kolla medan näta skådespelare kommer in på scenen och forstätter med monologen. Jag är en av de första som kommer in så jag har lång tid att studera publikensreaktioner på det som händer.
vissa satt och var helt inne i pjäsen, medan andra viskade lite smått till varandra för att sedan genast vända sig tillbakamot scenen och bli uppslukad av föreställningen.
Men oavsett vad dom satt och fipplade med så hade dom någonting gemensamt. Tårfyllda ögon.

Om en bil ska svänga in på en väg så kan den väl i alla fall blinka?!
Jag menar...Om du går vär längs vägen och fryser, du ska precis börja gå över när du ser att det kommer en bil. Man kan ju inte precis traska rakt över vägen och hoppas på att överleva så man tänker att "Okej, Jag stannar i hopp om att bilen ska sakta in och låta mig passera eller köra förbi, vilket som. "
MEn den när du väntat in bilen tillräkligt länge så svänger bilden in på en väg vara någon meter framför dig!
Lite irriterad blir man ju. Kunde inte föraren åtminstonde blinka så att man skulle slippa stanna och frysa lite extra?! Kan dom inte vara Lite sjysst i alla fall?! Jag menar, så sansträngande är det faktiskt inte att knäppa på blinkersern.


Nu ska jag börja renskriva manus till föreställningen. (Jag varnar för mer irritation)
Egentligen är det inte jag som ska skriva manus, det är regissörernas jobb. Men eftersom att ingen tar tag i det så erbjöd jag mig att göra det. Jag ska inte skriva några repliker som man absolut måste följa men så man har någonting att gå efter i alla fall, så inte bara sen som är på scenen vet vad man ska göra. Man behöver veta vad som händer/ska hända backstage också. Ja vi kan pjäsen hyffsat bra nu, men man måste ändå ha ett papper där det står vad som händer under scenerna, oavsett om man kan dom eller inte! Så tycker jag i alla fall.
Jag vill ha ett manus, oavsett om det är nånting man skrivit själv, jobbat fram tillsammans med andra eller om man spelar en känd Shakespere pjäs.